Timo gick ju under namnet B20-kungen, och handen på hjärtat – man kan ju inte ha något ont åt dessa heliga klenoder.
Dessutom Made in Sweden. Det luktar och andas svensk ingenjörskonst och kommer från en svunnen tid. En mycket bra tid, där en spade var en spade och man förstod att svensk industri måste blomstra – och att den behövde billig el för att vara konkurrenskraftig. Vilket är, och fortfarande borde vara, ganska logiskt.
Visst, bilarna och motorerna må ha slutat tillverkas. Men kvaliteten var sådan att de fortfarande lever och fungerar än idag, vilket talar sitt eget språk – svensk kvalitet!
Och någonstans tog ju också en epok slut. Många Volvo-entusiaster säger samma sak som jag – de sista riktiga Volvo-bilarna försvann när den sista 940:n lämnade produktionsbandet 1998.
Inte för att det är något större fel på vitmotorerna, men det där framkrafset ville vi ju inte ha. Tänk om en 850 Turbo istället hade varit bakhjulsdriven och haft en rakställd rödblockare, 16V, fyrventilsteknik och ett vettigt grenrör under huven… då hade historien kanske sett annorlunda ut.
Och hatten av för alla er som faktiskt vårdar era klenoder, inte ger upp och sätter er i en elbil och vägrar bli fråntagna minnena och allt annat skoj dessa bilar har bringat genom åren.
Precis som er vägrar jag släppa något som faktiskt bär på både kultur och historia, trots att de försökt trötta ut mig i det 12-åriga kriget om gamla verkstan och annat…
Grenrörsproduktionen upphör inte. Visst, i mindre skala än förr, men fortfarande Made in Sweden och en tillverkning som gått vidare genom generationsskifte.
Just nu tillverkar jag Timo B20-grenrör Typ 2 och Typ 3.
Samma recept som alltid.